Beskrivning
Domkyrkans baptisterium i Padua är en byggnad från 1100-talet intill katedralen som rymmer en av 1300-talets stora freskcykler: Giusto de’ Menabuois mästerverk, som täcker varje vägg och kupolen. Sedan 2021 är det ett UNESCO-världsarv.
Den som lyfter blicken möter Paradiset i kupolen: runt Kristus Pantokrator kretsar en strålkrans av änglar och helgon i ordnade rader, med glorior som underifrån ser ut som guldsmedskonst. I linje med Kristus står den bedjande Madonnan, insvept i en blå mantel.
I tamburen löper berättelserna ur Första Moseboken, från världens skapelse och framåt; på väggarna Johannes döparens, Marias och Jesu liv, placerade i omsorgsfullt målade arkitekturer. I Bröllopet i Kana rör sig tjänarna naturligt bland de orörliga gästerna.
I absiden, runt altaret, fyller Apokalypsen väggarna med monstruösa gestalter: ryttarna, vilddjuret med tio horn och sju huvuden, kvinnan klädd i solen, den röda draken. På altaret står Giustos egen polyptyk, med Madonnan och barnet i mitten.
På 1370-talet blev baptisteriet mausoleum för Paduas herrar, Francesco il Vecchio da Carrara och hans hustru Fina Buzzaccarini, som beställde freskerna. Fina syns flera gånger: med döttrarna vid Döparens födelse och i lynetten där helgonet anförtror henne åt Jungfrun.
Giusto fyllde scenerna med ansikten från hovet. Francesco il Vecchio uppträder som centurionen i korsfästelsen, och bland dem som bevittnar Kristi under finns Francesco Petrarca och Lombardo della Seta. I Matteus kallelse syns domkyrkan som den såg ut på 1300-talet.
Familjen Carraras ära blev kortvarig. År 1405, när Venedig erövrade Padua, rev venetianska soldater de båda härskarnas monumentala gravar och målade över Francescos vapen med grön färg. Giusto själv begravdes här, utanför byggnaden.
Den som lyfter blicken möter Paradiset i kupolen: runt Kristus Pantokrator kretsar en strålkrans av änglar och helgon i ordnade rader, med glorior som underifrån ser ut som guldsmedskonst. I linje med Kristus står den bedjande Madonnan, insvept i en blå mantel.
I tamburen löper berättelserna ur Första Moseboken, från världens skapelse och framåt; på väggarna Johannes döparens, Marias och Jesu liv, placerade i omsorgsfullt målade arkitekturer. I Bröllopet i Kana rör sig tjänarna naturligt bland de orörliga gästerna.
I absiden, runt altaret, fyller Apokalypsen väggarna med monstruösa gestalter: ryttarna, vilddjuret med tio horn och sju huvuden, kvinnan klädd i solen, den röda draken. På altaret står Giustos egen polyptyk, med Madonnan och barnet i mitten.
På 1370-talet blev baptisteriet mausoleum för Paduas herrar, Francesco il Vecchio da Carrara och hans hustru Fina Buzzaccarini, som beställde freskerna. Fina syns flera gånger: med döttrarna vid Döparens födelse och i lynetten där helgonet anförtror henne åt Jungfrun.
Giusto fyllde scenerna med ansikten från hovet. Francesco il Vecchio uppträder som centurionen i korsfästelsen, och bland dem som bevittnar Kristi under finns Francesco Petrarca och Lombardo della Seta. I Matteus kallelse syns domkyrkan som den såg ut på 1300-talet.
Familjen Carraras ära blev kortvarig. År 1405, när Venedig erövrade Padua, rev venetianska soldater de båda härskarnas monumentala gravar och målade över Francescos vapen med grön färg. Giusto själv begravdes här, utanför byggnaden.